KOMMENTERA! Det går bra att kommentera direkt under inläggen. Lättast är dock att kommentera på facebook. sök "Kapten Haddock" på facebook

tisdag, januari 22, 2008

Minne från Sumatra

Pojken var elva eller tolv år. Han arbetade som vattenbärare. Med ett rep hissade han ner plastdunkar med vatten åt den femtiohövdade skaran av hamnarbetare som stuvade rågummibalar och pepparsäckar i fartygets väldiga buk. I den fyrtiogradiga värmen skallade ropen på vatten tätt från törstiga arbetare i de fem lastrummen. Det gick åt mycket vatten. Arbetarna inte bara drack; de sköljde också ansikte och bröst för att svalka sig. Vattnet hämtade pojken från en plåttank som stod tvåhundra meter bort på kajen.

Gossen hette Budi. Han haltade och hade en smutsig trasa virad kring sitt högra ben. Jag bad att få se på benet. På yttersidan av vaden hade han ett fyra tum långt, öppet sår. Såret var inte färskt. Ett tjockt lager av grötigt var täckte den gapande såröppningen. Flugor svärmade kring såret.

Jag gick till min kollega, andre styrman Saether, och sade att vi måste göra något åt pojkens ben. Vi tog honom med till sjukhytten och skrapade, med baksidan av en skalpell, bort den gula sörjan ur såret tills det rann friskt blod. Tårar rann längs pojkens kinder. Vi tvättade med sprit och lade på ett tjockt lager antibiotikapulver och förband. Sedan gick vi till stuvarnas förman, som språkade hemmagjord indo-english, och frågade om den här pojken verkligen måste arbeta.
- Boy must work, otherwise no food for him and sister.

Budi var föräldralös. Han fortsatte att bära vatten, linkande på sitt sargade ben.
Vi ville så mycket, Saether och jag. Vi ville hela Budis ben. Vi gjorde vad vi kunde på två dagar. Ytterligare två gånger lade vi om bandaget. Sedan lämnade vi Palembang vid Musi-floden. Som sjömannens nedärvda lott är. Att lämna.
Sex månader senare hade m/s Hoegh Pride fullbordat ytterligare ett varv runt jorden. Vi var åter i Palembang. Stuvarförmannen var densamma.
- Where is Budi? frågade vi.
Mannen ryckte likgiltigt på axlarna och slog ut armarna med öppna handflator. Han visste inte.
Jag frågade vattenbäraren, en tolvårig pojke:
- Budi? Budi okay? Where is Budi?
Pojken, som blygt tittat ned, såg på mig med bruna ögon och sa:
- Budi, laki-laki meninggal! Budi är död.

Berättelsen är sann. Året var 1974.

Inga kommentarer: