KOMMENTERA! Det går bra att kommentera direkt under inläggen. Lättast är dock att kommentera på facebook. sök "Kapten Haddock" på facebook

tisdag, mars 18, 2008

Mustafa



















På m/s Yvette hade vi skeppshund. Han mönstrade på i Casablanca. Stuert Gunnar köpslog en stund med en haschish-rökande gentleman vid namn Mustafa. Några limpor cigaretter och en liten valp av rasen bulldog bytte ägare. Yvette blev med hund och valpen fick förstås namnet Mustafa.

Det där var före min tid på Yvette. När jag mönstrade på var Mustafa en vuxen gentleman tillhörande manskapet, som med den befarnes rätt behandlade en grön mässkalle med den arrogans som stylen om skeppsbord kräver. Emellertid hörde det till min uppgift som mässkalle att servera Mustafas måltider, precis som jag serverade befälet i mässen. Genom den uppgiften blev jag med tiden god vän med honom. Mustafa åt i en vrå i byssan. Han krävde servering på bestämda tider, morgon, middag och kväll. Han kunde klockan. När det var mattid kom han alltid punkligt och satte sig vid skålen.

Mustafa vägrade gå iland. Han kunde sitta överst på landgångsplattformen och skåda ut över hamnen, men det fanns inte den tik i Europas eller Afrikas länder som kunde locka honom att sätta tass på kajen. Jag försökte verkligen bjuda honom med iland på promenad. Han tittade bara förebrående på mig med sina vemodiga, bruna ögon och visade med hela sin kroppshållning att mitt förslag var absurt.

När skutan låg i hamn och någon av besättningen blev borta över natten, var Mustafa noga med att vakta landgången på morgonkröken för att hälsa sviraren välkommen ombord. Han krävde alltid att få lukta på nattsuddarens fingrar. Om fingrarna luktade enbart whisky och tobak vände han sig likgiltigt bort men om där fanns doft från främmande feminina fröjdeområden viftade han förtjust på sin korta svansstump och nickade uppskattande.

Mustafas dass fanns i babords ankarklys framme på backen. Därifrån kunde däcksarna lätt spola hans spillning överbord. Han vägrade också att göra sitt förnödna på andra ställen än i klyset. Under längre perioder med storm, då han inte kunde gå på backen, blev det ibland svårt. När han blev för nödig gick han upp till styrman på bryggan och visade, med teckenspråk, att nu var det dags. Sådana gånger ringde styrmannen ner till skepparen och sa:

- Vi måst vänd undan vind, Mustafa ska skita.

Skepparen gav alltid tillstånd till manövern.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ha ha ha ha ha, för jävla rolig historia!!!