KOMMENTERA! Det går bra att kommentera direkt under inläggen. Lättast är dock att kommentera på facebook. sök "Kapten Haddock" på facebook

onsdag, april 01, 2009

Ss Norge - Danmarks Titanic 3


Många år senare skildrade Herman Wildenvey ångaren Norges förlisning:

”Om natten lade sig dimman tät över havet. Norge lät sin basröst ljuda oupphörligt, och det genljöd kanske litet ångestfyllt i de åttahundra passagerarnas hjärtan ute på det dimmiga havet. Klockan var nästan halv åtta, men det var inte mycket rörelse ombord. Inifrån fartygets djup hördes barnskrik, någon som grälade, från däck hördes kommandoord, dimman var tät. Jag tog på mig byxor, tröja och bälte. Min hyttkamrat Esterman kom ner.

- Dom vet inte var dom är längre, sa han, dimman har fört oss ur kurs.

- Men vi går ju för full fart?

- Ja, det är naturligtvis ingen fara på färde.

- Jag är sjösjuk, sa jag.

- Ta dej en whisky, sa han och räckte mig flaskan.

I det samma ljöd ett väldigt brak. Jag for som en kanonkula bort i Estermans koj. Själv gick han närapå genom väggen. Det nästa vi hörde var en signal från maskinen och fartyget började backa, full fart back”.

Kapten Gundel beslöt att försöka backa fartyget loss. Det lyckades genast. En bidragande orsak till att det gick lätt var säkert tidvattnet som var på väg mot flod just då. Tillsammans med timmermannen inspekterade förste styrman Gilde lastrummen. De såg genast att Norge tog in vatten och skulle sjunka. Kapten Gundel gav ordern: Gå i livbåtarna, kvinnor och barn först!

Kapten Gundel var av den gamla skolan. En kapten skall gå ner med sitt skepp. Han blev erbjuden plats i en livbåt men avböjde. Stående på bryggan tog han farväl av sin förste styrman strax innan Norge sjöng. Otroligt nog överlevde han. Han flöt upp, från en livbåt såg man honom simma omkring och han räddades.

Det finns skildringar från överlevande som visar att nästan allt som skedde på s/s Norge efter grundstötningen gick igen på Titanic åtta år senare. Det fanns hjältar, det fanns fega stackare som slogs för att klara sig själva. Här fanns styrmän som med skjutvapen i hand tvingade starka män att avstå platser i livbåtarna till kvinnor och barn. Det fanns livbåtsplats bara till var tredje passagerare. Flera av livbåtarna läckte svårt. Tre av de åtta livbåtarna hittades aldrig.

De fem livbåtar som hittades bärgades alla av passerande fartyg. Den 5 juli, en vecka efter grundstötningen, bärgades 19 personer ur den sista livbåten som hittades. Att ändå så många räddades från s/s Norge kan tillskrivas att det var sommar. Under vinterförhållanden hade sannolikt inte en enda människa överlevt.

S/s Norge hade åtta livbåtar och en räddningsflotte med en sammanlagd kapacitet för 276 personer. Dessutom fanns 843 livvästar med så ruttna band att de gick av när folk försökte knyta dem på sig. Tio frälsarkransar och diverse bänkar, luckor och plankor som gick att flyta på var vad människorna hade att rädda sig med.

Kvinnor och barn först! var kaptenens order då båtarna skulle sjösättas. Av dem som räddades var 16 kvinnor, 36 barn och 91 män samt 24 manliga besättningsmedlemmar! Siffrorna talar ett otäckt språk. Hänsynslösa män lät kvinnor och barn drunkna för att rädda sig själva.

I rättegången, som följde sjöförklaringen efter olyckan, frikände domare Madvig både rederiet och kaptenen. De hade inte begått fel. Det finns många idag som tror att rederiets julklapp till domare Madvig det året bestod av betydligt mer än trettio silverpenningar.

Kapten Valdemar Johannes Gundel ”gick iland”. Han blev ”befordrad” till chef för DFDS’s verksamhet i frihamnen i Köpenhamn. 1925 blev han pensionerad. Han avled 1931.

 Alla avsnitt om ss Norge >>

Inga kommentarer: