KOMMENTERA! Det går bra att kommentera direkt under inläggen. Lättast är dock att kommentera på facebook. sök "Kapten Haddock" på facebook

onsdag, december 02, 2009

Foula - världens ände


Foula avbildad i sällsynt vackert väder

För många år sedan var jag styrman på m/t Bonny. Ett par dagar innan nyår kom vi farande genom Fair Isle Channel för att runda Foula och gå till Sullom Voe för att lasta olja. När Foula syntes i horisonten om styrbord började den sydvästliga vinden tillta. Efter bara en halv timme blåste det så hårt att vågtopparna revs loss och drev över vattnet så det såg ut som snö. Bonny drev lika mycket sidlänges som hon vann distans framåt. Snart hade stormen satt oss innanför den för tankbåtar förbjudna 20-sjömilsgränsen vid Foula.

Befälhavaren meddelade Shetland Coastguard att vi inte förmådde styra det lätt ballastade fartyget och att vi råkat driva innanför 20-milsgränsen, sorry about that, men att vi nu skulle kovända och ta oss längre ut och hade för avsikt att ta in mera ballast.

- Yes Sir, Coastguard hade observerat oss på radarn, - no problem, welcome to Sullom Voe.

Några timmar senare, efter att ha pumpat in 20 000 ton vresigt atlantvatten i Bonnys tankar, kröp vi långsamt förbi Foula.

Ön fastnade för alltid i mitt minne, ett urtidsmonster som stod med fötterna i den rykande vita Atlanten. Molntappar jagade över de taggiga bergstopparna. Ljuset skiftade från hotfullt dunkel till blekt dis under revor i molntäcket som rusade åt nordost. Det var vilt och vackert! Och jag visste att där bor det folk! Jag tänkte att den ön och det folket skulle jag vilja besöka.

– E du int klok, sa skepparn. Jävla stenröse som ligger i vägen. Vi drev ju nästan på fanskapet! Ja begriper mej int på folk som vill bo på ett sånt ställe.

Ultima Thule, eller Tile, beskrivs i grekisk och romersk mytologi som en plats, oftast en ö, långt norrut på världens yttersta kant. Man vet att Foula har kallats Ultima Thule redan på Romartiden. Ön häver sig majestätiskt upp ur Atlantens djup. På avstånd tecknar sig de fem topparna Noup, Hamnafield, Sneug, Kame och Soberlie stelt mot himlen. Ön ger ett överväldigande, dystert intryck. Foula är ungefär 4,8 kilometer lång och nästan lika bred.

Nästan alla namn på Shetland härstammar från vikingarnas språk, så också Foula. På vikingars vis återspeglar namnet verkligheten. Det betyder bokstavligen fågelö – fughl-ey – Foula. Folket delar sin ö med åtminstone en halv miljon fåglar av olika arter, så namnet är passande.

Befolkningen på ön består av drygt tjugo personer. Dom är inte mycket för förändringar. När Storbritannien gick över till den Gregorianska kalendern 1752 höll foulaborna fast vid den gamla Julianska kalendern. Resultatet är att man är 12 dagar efter vår tideräkning. Man firar jul den 6 januari och nyår den 13. Mig veterligen är Foula det enda ställe i Europa där man ända till våra dagar har följt den Julianska kalendern.

Foula var också det sista stället på jorden där det gamla västnordiska språket Norn talades. Ännu i slutet av 1800-talet var Norn huvudspråket på Foula innan det långsamt trängdes undan av låglandsskotskan. Norn var det språk som västnorska vikingar förde med sig till ön. Dialekten på Shetlandsöarna, och särskilt på Foula, är ännu starkt präglad, i tonfall och ordförråd, av det nordiska språket.

Det är ett tufft, oberoende gäng som bor på Foula. Här klagar man inte över småsaker. Helst vill man låta saker och ting vara som de är. Det som fungerar bra skall man inte ändra på. Att man ibland inte kan få varor till ön på flera veckor på grund av vädret är ingenting att gnälla över. Att man måste surra byggnader, bilar och traktorer till marken för att de inte skall blåsa bort, är heller ingenting att orda om.

Under mina färder i dessa nordliga farvatten frågade jag mig ofta, när jag såg trädlösa klippiga öar i ett iskallt hav med kallt klimat, hur människorna värmde sina hus. Vad fyrade dom sina spisar med? Ibland såg jag ju att det rykte ur skorstenspipor. Ved fanns inte, det kunde jag ju se med egna ögon.

Det var i ungdomen, innan jag visste bättre. Nu vet jag att svaret är torv. Skötseln av torvmossarna är ett svårt jobb, som tar år att lära sig. Torven är en värdefull energikälla som inte får slösas med. På Foula utsågs en betrodd, i torvskärning kunnig man, till Peat Marshal, ungefär torv-polis, eller torvsamordnare. Det är ett ansvarsfullt värv. Kvinnorna på Foula anser sig ha ett handikapp om det inte finns en kunnig peat cutter i hushållet.

Inga kommentarer: