KOMMENTERA! Det går bra att kommentera direkt under inläggen. Lättast är dock att kommentera på facebook. sök "Kapten Haddock" på facebook

tisdag, december 01, 2009

Skeppshunden Mustafa

Vi seglar från Ålborg och blickar västerut där Limfjorden förlorar sig i fjärran. Limfjorden är en del av ett vattensystem som bildar en nästan 180 km lång fartygsled tvärs genom Jylland. Farleden förbinder Kattegatt med Nordsjön. För mindre fartyg, som avgår från Ålborg, kan det löna sig att ta rutten genom Jylland ut i Nordsjön, istället för att gå den långa vägen runt Skagen.

Jag har en gång i ungdomen – det var med m/s Yvette – seglat genom Limfjorden från Ålborg till Thyborön. Jag var mässkalle och serverade kaffe åt lotsen på bryggan. Yvette var min första båt. Det var en ljum sommarkväll och vi var på väg till England. Yvette makade sig fram genom Jyllands frodiga grönska och jag var med och skulle få se tidvattnet, ebb och flod, som jag hade läst om. Det var stort.

Jodå, jag började också min sjömansbana som mässkalle, femton och ett halvt år gammal.



På m/s Yvette hade vi hund. Han mönstrade på i Casablanca. Stuert Gunnar köpslog en stund med en haschish-rökande gentleman vid namn Mustafa. Några limpor cigaretter och en liten valp av rasen arabisk karavanvägkorsning med övervägande drag av engelsk bulldog bytte ägare.

Yvettes nya besättningsman fick förstås namnet Mustafa.

Det där var före min tid på Yvette. När jag mönstrade på var Mustafa en vuxen gentleman med pondus, tillhörande manskapet, som med den befarnes rätt behandlade en grön mässkalle med den arrogans stylen om skeppsbord kräver.

Emellertid hörde det till min uppgift som mässkalle att servera Mustafas måltider, precis som jag serverade befälet i mässen.Genom den uppgiften blev jag med tiden god vän med honom.

Mustafa åt i en vrå i byssan. Han krävde servering på bestämda tider, morgon, middag och kväll. Han kunde klockan. När det var mattid kom han alltid punkligt och satte sig till bords.

Mustafa vägrade gå iland. Han kunde sitta överst på landgångsplattformen och skåda ut över hamnen, men det fanns inte den tik i Europas eller Afrikas länder som kunde locka honom att sätta tass på kajen. Jag försökte verkligen bjuda honom med iland på promenad. Han tittade bara förebrående på mig med sina vemodiga, bruna ögon och visade med hela sin kroppshållning att tanken var absurd.

När skutan låg i hamn och någon av besättningen blev borta över natten var Mustafa noga med att vakta landgången på morgonkröken för att hälsa sviraren välkommen ombord. Han krävde alltid att få lukta på nattsuddarens fingrar. Om fingrarna bar doft från främmande feminina fröjdeområden viftade Mustafa uppskattande med sin korta svansstump.

Mustafas dass fanns i babords ankarklys framme på backen. Därifrån kunde däcksarna lätt spola hans spillning överbord. Han vägrade också att göra sitt förnödna på andra ställen än i klyset. Under längre perioder med storm, då han inte kunde gå på backen, blev det ibland svårt. När han blev för nödig gick han upp till styrman på bryggan och visade, med teckenspråk, att nu var det dags. Sådana gånger blåste styrmannen i talröret ner till skepparen och sa:

- Vi måste vända undan vind, Mustafa ska skita.

Skepparen gav alltid tillstånd till manövern.

Inga kommentarer: