KOMMENTERA! Det går bra att kommentera direkt under inläggen. Lättast är dock att kommentera på facebook. sök "Kapten Haddock" på facebook

fredag, januari 01, 2010

Katastrofen vid St Helens Reef

S/s Norge

Emigrantfartyget Norges förlisning har många likheter med Titanics undergång som skedde 8 år senare. S/s Norges undergång har nästan helt fallit i glömska medan det väl inte finns en kotte på jorden som inte känner Titanics öde.

Nästan 700 människors dog och orsaken var exakt densamma som på Titanic. Det fanns för få livbåtar i förhållande till passagerarmängden. Efter Norges förlisning hade man haft sex år på sig att begrunda orsaken till, och ta lärdom av, katastrofen innan man byggde Olympic och Titanic. Ändå byggdes båda fartygen med samma häpnadsväckande brister som den gamla Norge som var byggd redan 1881. Norges förlisning är ännu idag den största civila fartygskatastrofen som drabbat ett nordiskt rederi.

Ss Norge tillhörde det danska rederiet DFDS i Köpenhamn. Den 22 juni 1904 avgick hon från Köpenhamn med 405 passagerare och 68 besättningsmän ombord. Första anhalt var Kristiania (Oslo) där hon skulle ta ombord ytterligare 232 passagerare, varav 70 barn.

En av passagerarna var Herman Theodor Portaas Lauritsen, som senare blev berömd poet och författare under namnet Herman Wildenvey.

Efter Kristiania skulle Norge ännu anlöpa Kristiansand för att lasta 90 passagerare, varav 19 barn, och klarera ut för New York. På förmiddagen den 25 juni företogs sjösäkerhetsbesiktning av stadsfogdens folk vilka konstaterade att fartygets livräddningsutrustning var tillfredsställande och att provianten syntes vara av god kvalitet och fanns i tillräcklig mängd för antalet människor ombord. Ss Norge klarerades för New York.

Ss Norge lämnade Kristiansand med 727 passagerare och 68 besättningsmän ombord. Av passagerarna var 223 barn. Av barnen var 23 under ett år och resten under 12 år. Alla passagerarna var emigranter som skulle söka lyckan i det förlovade landet Amerika. Om vi nu lägger ihop antalet passagerare med besättningsmän så får vi det till att 795 människor befann sig ombord på Norge när hon seglade ut på sin sista resa.

Men tro nu inte att det var så enkelt. Enligt danska regler skulle barn under ett år inte räknas, och barn under 12 år skulle räknas som en halv individ. Norska regler igen, sa att alla skulle räknas men barn under 14 år skulle räknas halvt. Därmed hade s/s Norge enligt danska regler 604 passagerare ombord och enligt norska regler 599½.(!) Dessa underliga sätt att räkna bidrog till att det figurerade olika uppgifter om hur många som hade omkommit i olyckan. Av passagerarna skall 72 ha varit danskar, 284 norrmän, 103 svenskar, 259 ryssar och finnar, 2 tyskar, 2 engelsmän och 5 amerikanare. Nå, hur vi än räknar så fanns det 795 levande människor ombord.

På den 2860 sjömil (5300 km) långa skeppsrutten mellan Pentlandssundet och New York finns det ett enda grund på sjökortet, St. Helens Reef vid Rockall. Området runt Rockall är förhållandevis grunt, 30 – 60 meter, och ungefär 1,8 sjömil (3,3 km) öster om Rockall sticker det upp en klippa, st. Helens Reef, som döljer sig bara 1,4 meter under havsytan. På sjökortet blir grundet inte större än spetsen på en knappnål. Det grundet lyckades kapten Valdemar Johannes Gundel hitta och köra på.

Måndagen den 27 juni klockan åtta på morgonen passerade s/s Norge Butt of Lewis, Hebridernas nordspets, och kröp ut på Atlanten. Hon hade nu tusentals sjömil djupt, öppet hav förut – förutom den dödliga nålspetsen St. Helens Reef, som nu låg 240 sjömil (444 km) bort. Nu gjorde kapten Gundel sitt ödesdigra misstag. Han beslöt att gå syd om Rockall för att, om sikten var god, kunna visa passagerarna den sägenomspunna klippan lagom till frukost följande morgon. Detta var ovanligt. Den nordliga amerikarutten går norr om Rockall om man praktiserar storcirkelnavigation. Kapten Gundel lade fartyget på en kurs som skulle föra fartyget syd om Rockall men tillräckligt nära för att klippan skulle kunna ses. Han tog inte hänsyn till, eller visste inte? att fartygets kurs här gick på tvärs av Golfströmmen som sätter nordvart med avsevärd fart. Det var också fullmåne vid den här tiden och den särskilt kraftiga tidvattensström som uppstår vid fullmåne borde han också ha tagit hänsyn till. Nu trodde kaptenen att s/s Norge gick på en kurs som skulle ta fartyget väl syd om Rockall. Emellertid knuffade strömmen henne norrut med en sådan fart att hon skulle ha gått klar norr om St. Helens Reef om Gundel hade låtit henne gå på samma kurs till klockan åtta på tisdags morgonen.

På måndag förmiddag passerades Flannan Isles och på eftermiddagen St. Kilda.

Bägge öarnas fyrar pejlades vid passagen och allt såg ut att vara i sin ordning. Här gjordes ytterligare allvarliga fel. Man gjorde fyrastreckspejlingar på båda fyrarna. I alla läroböcker i navigation står det understruket med rött att fyrastreckspejling inte får användas om fartyget misstänks vara utsatt för ström eller annan avdrift. Här seglade man i ett av världens mest utsatta strömområden. S/s Norge stävade vidare mot sin undergång med tio knops fart.

När kapten Gundel lämnade bryggan på kvällen var det god sikt. Han gav styrmännen den vanliga ordern om att han skulle väckas om sikten blev dålig. Han hoppades att han skulle kunna få Rockall i sikte på morgonen. Klockan fem på morgonen purrade förste styrman Gilde kaptenen och meddelade att sikten blivit sämre. Man skulle nog inte få se Rockall.

Kapten Gundel tog nu ännu ett ödesdigert beslut. För att vara säker på att passera väl syd om Rockall beordrade han kursändring. Han lade fartyget på kurs SV. Nu styrde s/s Norge i full fart rakt mot St. Helens Reef eftersom hon i verkligheten befann sig nordost om revet vid kursändringen. I rättsdokumenten står det att kaptenen trodde att denna kurs skulle ta fartyget 20 sjömil syd om Rockall!

Klockan halv åtta kände han sig trygg, trodde att fartyget passerat söder om Rockall med god marginal. Han tog tillbaka fartyget på den tidigare kursen mot New York. En kvart senare rände s/s Norge med full fart upp på klippan. Det hemska ljudet av järn som slits sönder skar genom fartyget.

Många år senare skildrade Herman Wildenvey ångaren Norges förlisning:
”Om natten lade sig dimman tät över havet. Norge lät sin basröst ljuda oupphörligt, och det genljöd kanske litet ångestfyllt i de åttahundra passagerarnas hjärtan ute på det dimmiga havet. Klockan var nästan halv åtta, men det var inte mycket rörelse ombord. Inifrån fartygets djup hördes barnskrik, någon som grälade, från däck hördes kommandoord, dimman var tät. Jag tog på mig byxor, tröja och bälte. Min hyttkamrat Esterman kom ner.

- Dom vet inte var dom är längre, sa han, dimman har fört oss ur kurs.

- Men vi går ju för full fart?

- Ja, det är naturligtvis ingen fara på färde.

- Jag är sjösjuk, sa jag.

- Ta dej en whisky, sa han och räckte mig flaskan.

I det samma ljöd ett väldigt brak. Jag for som en kanonkula bort i Estermans koj. Själv gick han närapå genom skottet. Det nästa vi hörde var en signal från maskinen och fartyget började backa, full fart back”.

Kapten Gundel beslöt att försöka backa fartyget loss. Det lyckades genast. En bidragande orsak till att det gick lätt var säkert tidvattnet som var på väg mot flod just då. Tillsammans med timmermannen inspekterade förste styrman Gilde lastrummen. De såg genast att Norge tog in vatten och skulle sjunka. Kapten Gundel gav ordern: Gå i livbåtarna, kvinnor och barn först!

Kapten Gundel var av den gamla skolan. En kapten skall gå ner med sitt skepp. Han blev erbjuden plats i en livbåt men avböjde. Stående på bryggan tog han farväl av sin förste styrman strax innan Norge sjöng. Otroligt nog överlevde han. Han flöt upp, från en livbåt såg man honom simma omkring och han räddades.

Det finns skildringar från överlevande som visar att nästan allt som skedde på s/s Norge efter grundstötningen gick igen på Titanic åtta år senare. Det fanns hjältar, det fanns fega stackare som slogs för att klara sig själva. Här fanns styrmän som med skjutvapen i hand tvingade starka män att avstå platser i livbåtarna till kvinnor och barn. Det fanns livbåtsplats bara till var tredje passagerare. Flera av livbåtarna läckte svårt. Tre av de åtta livbåtarna hittades aldrig.

De fem livbåtar som hittades bärgades alla av passerande fartyg. Den 5 juli, en vecka efter grundstötningen, bärgades 19 personer ur den sista livbåten som hittades. Att ändå så många räddades från s/s Norge kan tillskrivas att det var sommar. Under vinterförhållanden hade sannolikt inte en enda människa överlevt.

S/s Norge hade åtta livbåtar och en räddningsflotte med en sammanlagd kapacitet för 276 personer. Dessutom fanns 843 livvästar med så ruttna band att de gick av när folk försökte knyta dem på sig. Tio frälsarkransar och diverse bänkar, luckor och plankor som gick att flyta på var vad människorna hade att rädda sig med.

Kvinnor och barn först! var kaptenens order då båtarna skulle sjösättas. Av dem som räddades var 16 kvinnor, 36 barn och 91 män samt 24 manliga besättningsmedlemmar! Siffrorna talar ett otäckt språk. Hänsynslösa män lät kvinnor och barn drunkna för att rädda sig själva.

I rättegången, som följde sjöförklaringen efter olyckan, frikände domare Madvig både rederiet och kaptenen. De hade inte begått fel. Det finns många idag som tror att rederiets julklapp till domare Madvig det året bestod av betydligt mer än trettio silverpenningar.

Kapten Valdemar Johannes Gundel ”gick iland”. Han blev ”befordrad” till chef för DFDS’s verksamhet i frihamnen i Köpenhamn. 1925 blev han pensionerad. Han avled 1931.

Inga kommentarer: