KOMMENTERA! Det går bra att kommentera direkt under inläggen. Lättast är dock att kommentera på facebook. sök "Kapten Haddock" på facebook

tisdag, november 16, 2010

En ny gästskribent

har jag nöjet att presentera. Kjell Nyström, alias Mässkalle, är sjöman, seglare, egen företagare och nyfiken på livet. Här är hans berättelse.

Mässkalle och Elvis Presley
Av Kjell Nyström

Jag hade avancerat från mässkalle till salongsuppassare på ett av Broströms lastfartyg. Krageholm hette hon och var ett happy ship, som man sa. När jag mönstrade på henne så insåg jag att jag som ung pojke skulle få se USA för första gången och det var ju jättestort.... Vi kajkade runt i Östersjön för att komplettera lasten innan vi ställde kosan mot Atlanten.


Ms Krageholm i Montreal. Foto ur Ulf Hermann samling / Fakta om fartyg.
Vi hade sex stycken jättefina dubbelhytter och i Göteborg embarkerade en atomingenjör från ASEA samt en familj som skulle emigrera. Jag var ju både nyfiken och intresserad av hur allt fungerar så jag var ofta uppe på bryggan och fick känna på hur det var att styra fartyget, häftigt värre alltså. Så småningom kom vi till Pentland sund och styrman hade talat om för mig att här kunde det vara riktig motström så det gällde att ha lite tur med tidvattnet men jag såg fiskebåtar som kom farandes baklänges för de hade inte hunnit igenom och deras maskin räckte inte till. Ute på Atlanten så satte styrman in mig i hur det går till att navigera efter stjärnorna och jag fick en fin inblick hur det fungerar och som jag sedan testade på mina kappseglingar på öppet hav, mycket intressant.

Vår första hamn i Amerika blev Boston och jag minns när jag i den ljumma sommarkvällen stod på däck och såg Amerika komma mot oss. Det var torsdag kväll när vi la till vid kaj så vi räknade och planerade vad vi skulle göra i Boston. På fredagen så var jag mycket ut på däck för att kolla in amerikanarna och allt som rörde sig. Emigration kom ombord och vi hade fått stränga order om hur vi skulle besvara vissa "politiska" frågor. Vi fick sitta på en stol i salongen och ha en sådan där nummerräknare under hakan, precis sådan som man sett fångar på filmer haft. Allt gick bra, jag fick mitt landgångspass och vi var några unga pojkar som gick iland på fredagskvällen. I gaten vid utpasseringen satt det en kille bördig från Norge så honom frågade vi vart några glada killar, för unga för barerna i Boston, skulle ta vägen en fredagskväll. Han funderade ett tag och sedan sa han att det finns en klubb för skandinaver och som skulle ha fest just ikväll så efter hans anvisningar for vi dit.

Vi blev väl lite betänksamma när vi kom in i lokalen när vi såg klientelet som var mycket gamla i våra ögon, men oj vad vi bedrog oss. Vi blev så väl mottagna och de hade dukat upp långbord för något slag av knytis. Vi blev utplacerade så vi blev jämt fördelade för samtliga ville höra historier hemifrån. Dessa människor hade bott i USA i många herrans år men språket hade de vårdat ömt. Det blev en massa mat och svenska allsånger. Ja tänk vilken kväll vi fick och inte en krona kostade det. När vi stod där och skulle gå ut så kom flera och erbjöd oss skjuts till båten men ett par bördiga från Uddevalla sa att vi skulle få följa med dem hem på nattvickning och sedan få transport till båten. I deras hem fick jag för första gången se färg -TV och de hade flera stycken! Sådant fanns ju inte hemma. Familjen hade förhört oss om vilka intressen vi hade så att då vi på nattkröken fick skjuts ner till båten bestämdes det att de skulle komma och hämta oss efter lunchen för en ordentlig sightseeing.

Klockan 14 möttes vi upp vid gaten och så bar det iväg i deras Lincoln V12, och strax kom vi till den första överraskningen något, vi aldrig sett tidigare, vägtull! Förundrade satt vi tre killar därbak och såg allt detta och familjen berättade hur det funkar och varför. Inget för oss i Sverige sa vi. Det kommer även där, sa de.... Vi stannade till så småningom vid en drive in! Nytt för oss och tänk vad impade vi blev men den största överraskningen kom sedan när de visade oss biljetter till ELVIS PRESLEY's uppträdande senare på kvällen! Vi trodde inte det vara sant att de bjöd oss på detta. Ja vad skall man säga, en upplevelse som fortfarande lyser kristallklart för mig när jag sluter ögon och tänker tillbaka fast det är så många år sedan.

3 kommentarer:

Kapten Haddock sa...

Jag har samma erfarenheter från Amerikat. Folk var vänliga och en sjöman behövde inte gå länge innan en bil stannade och någon ropade: "Hello sailor, do you need a ride?"
Ibland var det ett par brudar...

Anonym sa...

I Georgia, på 70-talet, hade de inga trottoarer, för alla körde bil. Promenerade man längs huvudvägen, så stannade någon och frågade "are you horny?". Det var tydligen ett sätt för bögar att få kontakt!
Hälsar Uffe

Pettas sa...

Mera berättelser Mässkalle!
Det var roligt att komma med till Amerika, där jag aldrig har varit annat än via andra berättare:D

Karin