KOMMENTERA! Det går bra att kommentera direkt under inläggen. Lättast är dock att kommentera på facebook. sök "Kapten Haddock" på facebook

söndag, november 21, 2010

Mässkalle i Мурманск

av Kjell Nyström

Hamnen i Murmansk















Detta utspelades 1960  och helt plötsligt blev det febril verksamhet ombord! Vi låg i Norrköping och hade fått order för lastning i Estland! Häftigt tyckte jag att få komma till ett "stängt" land men det var inte så kul för våra estländska besättningsmän. De fick helt plötsligt mönstra av för de tordes inte följa med till Tallinn som skulle bli vår hamn.

Ja, så var det på den tiden, Sovjet var ett stängt och mystiskt land så det var med stor nyfikenhet som vi kastade loss från kaj och stävade ut i Östersjön. Redan på eftermiddagen dagen efter anlände vi Tallinn men inte faeen fick vi komma till kaj! Det var att kasta ankar och invänta kontrollkommisionen för inte kunde man kalla de för emigration office. Det ryktades en hel del om vad som skulle hända när vi väl kom till kaj, så visst var det spännende. Natten tillbringades ute på redden och ombord gick rykten att vi inte skulle få gå iland!

Morgonen kom med vackert väder och strax så kom det någon slags patrullbåt med en massa folk ombord som snabbt tog sig upp till salongen där skepparen väntade med alla papper, besättningslistor och sådant. K-pistbeväpnade vakter placerades ut vid fallrepet och vid lejdaren upp till båtdäck samt vid dörren in till salongen. Fem vakter i full krigsmundering och inte förstod vi vad de vaktade. Och inne i salongen där satt de, guldgalonklädda svartmuskiga herrar som tydlingen tog sin uppgift med stort allvar, ja herregud, där satt de vid ett fint salongsbord med vit linneduk och jag tyckte inte de passade ihop med vår kapten, även han i full mundering. Den sovjetiske chefen pekade på en sovjetiska miniatyrflaggan som jag placerat på bordet och gav mig något slags komplimang.

När formalieterna efter genomgång av pass och beättninglistor var klara så kom de till det viktigaste, vodkan och naturligtvis skulle det vara svensk sådan, för de var ju så vana med internationell samvaro men jag tror inte någon av dem hade varit i något västland.

Hökarn som var en rutinerad man hade sett till att fylla på förrådet av Explorervodka ordentligt så vid lunchen skålades det ganska så tappert i våra spetsglas. Hökarn ville ju gärna veta hur länge de skulle stanna ombord med tanke på mat till bl.a. vakterna, men det gick inte att få något klart besked och att försöka tala med vakterna var meningslöst. Till kaffet skulle det oxå vara vodka så vid 16 tiden när de lämnade fartyget så var de ordentligt runda under fötterna och deras portföljer var tunga av vodkaflaskor.

Tydligen hade vårt omhändertgande av dem fallit till belåtenhet för det kom order att vi kl 06 nästa dag skulle få komma till kaj. Fallrepsvakterna stannade kvar ombord hela tiden och inte vet jag när de sov, Vi kom till kaj och det var en deprimerande syn som mötte oss. Grått och trist var det och där stod jag och tittade när hökarn kom och ställde sig bredvid mig och förvarnade om att det blir nog ytterligare ett dryckesslag, men han sa att de bara blir 2 st så att skepparen och hökarn skulle representera rederiet. Totalt 4 st så jag tänkte att det skall nog ordna sig till det bästa.

Mycket riktigt kom de ombord lagom till lunchen och enligt hökarn så skulle han försöka ordna så vi kunde komma iland men jag tror att ingen hade lust till det. Lunchen blev som dagen innan men nu liksom mer informell för nu kännde vi ju varandra! Vad som lastades har jag ingen aning om för det kom i förslutna trälådor. Jag antar att rederiet fick bra betalt för vi var bara halvlastade, så redan till kvällen var vi färdiglastade. Våra gäster lämnade fartyget likadant som dagen före, tunga portföljer fulla med vodka. Ja så gick det till i forna Sovjet så Murmansk var inte precis lockande...

Resan gick fint och utanför Helsingborg kom det ut en speedbåt med påfyllning av vodka för lagret var tömt och man kunde ju inte vara säker på hur det skulle bli i Murmansk...

Resan upp efter Norgekusten var underbar för så höga snöklädda fjäll hade jag inte sett tidigare. Nordkap! Bara namnet väcker nyfikenhet och där var det! Midnattsolen  sken på klipporna, det var så mäktigt på något sätt. En morgon när jag steg upp så hade vi land på bägge sidor så jag förstod att vi nu var på väg in mot Murmansk. Skepparen hade kallat till möte i salongen för hela besättningen där han talade om med skärpa vad som gällde för oss i staden för vi skulle få komma iland i denna stängda stad! Men säg den glädje som varar, skepparn berättade att till kvällen så kommer en buss och hämtar oss och kör oss till sjömansklubben och det var absolut förbjudet att lämna buss och klubb...

Vid ankomsten till kajen så skedde samma procedur som i Tallin, guldgalonklädda militärer och vakter, men nu hade de kalashnikov och de såg väldigt stränga ut. Jag serverade som vanligt de här herrarna och jag tyckte nog att de uppförde sig bättre och senare berättade skepparn att de hade seglat på handelfartyg runt om i världen  så de hade väl sett hur det gick till. Denna gång klarades proceduren av ganska så snabbt och iland gick de nöjda och som vanligt med tunga väskor.
Hökarn var så nöjd med mig så han hade ordnat så att även jag skulle få följa med till sjömansklubben fast jag var bara 16 år för det var visst  en åldersgräns på 18 år. Glad blev jag och i god tid så riggade jag mig i bästa landgångssviden. Hade ju hört lite på snacket att det skulle bli en helkväll och inte en krona skulle det kosta!

Bussen kom och kan man kalla den för buss? Ok ,den rullade ju och vi svenska sjömän klev förväntansfulla ombord och strax därpå drog den iväg. Vi kikade ut genom de skitiga fönstren för att få se så mycket som möjligt av denna mångomtalade stad men jag kunde konstatera att det vi såg var mest grått, skitigt och allmänt beklämmande men när vi steg in på sjömansklubben så var det annorlunda, ljust och vackert samt rent. Vi blev anvisade några bord och snabbt kom det "värdinnor" som såg till att vi alltid hade välfyllda glas framför oss. De satte sig  i våra knän och de kunde engelska ganska bra så det artade sig jättebra för mässkalle. Jag hade ju seglat ett år redan så jag förstod väl vad detta var, betraktade mig som rutinerad ju. Men vartefter kvällen gick så tyckte jag att det var lite underligt för jag fick liksom inte "fast" någon av de fala kvinnorna för de byttes av efter ett tag precis att nu var det spelklart!

Kvällen gick och jag var ordentligt rund under fötterna, mina kompisar bara försvann den ena efter den andra och kom tillbaka och där satt fortfarande lilla mässkalle! En tanke som kom var att något inte stämde, och mycket riktigt! Mässkalle var för ung helt enkelt, så han skulle få gå ombord med oförättat ärende. Faeen oxå, tänkte jag men glad blev jag när killarna hade åkt på både det ena och andra....

Vi lämnade Murmansk dagen efter utan någon större saknad. Brukar tänka tillbaka på de där tillfällena i Sovjet och förundras hur ett folk kunde bli så styrda. Det kanske var de här besöken som väckte mitt intresse för historia i Ryska Karelen...

1 kommentar:

Fru Venus sa...

Jag måste säga att det är skönt att "klimatet" hos våra grannar i öst har ändrat lite. Tallinn är för övrigt en mycket trevlig stad!