KOMMENTERA! Det går bra att kommentera direkt under inläggen. Lättast är dock att kommentera på facebook. sök "Kapten Haddock" på facebook

torsdag, januari 20, 2011

Jenny Lind

Under en vetenskaplig expedition med Träflyte i norra Ålands fjordar skrev jag i bloggen den 19 juli 2009:

En fin sandstrand kan noteras vid Karvikens utlopp. Själva viken är grön, kall, och verkar egendomligt livlös. Förr byggdes fartyg här, så barken Jenny Lind 1869, förlist fyra år senare, destinerad till Genua, 6 man omkom. (Valdemar Nyman)

Åländska barken Jenny Lind (1869-1872)















Conny Andersson har hittat kaptenens redogörelse över förlisningen i Hufvudstadsbladet av den 23 januari 1873. Det är en förfärlig historia.

Jag har översatt artikeln från 1870-tals svenska varvid jag behållit det ålderdomliga språket men moderniserat stavningen. Hufvudstadsbladet skrev:

Åländska barkskeppet Jenny Lind’s förolyckande.
Om detta fasansfulla skeppsbrott har fartygets befälhavare, kapten A Lignell, efter sin hemkomst meddelat följande underrättelser: — Då fartyget till följd av storm, regntjocka och strömdrag den 13:de december f. år kl. ½7 e.m. strandade vid Goodwinsand (en bank utanför kusten mellan Dover och Deal), kapades genast stor- och fockmasten; mesanmasten var ock ämnad att nedhuggas, men blev av en tillfällighet att stå, vilken omständighet, som vi sedan få se, en del av besättningen hade att tacka för sitt liv. Sjön började gå häftigt över fartyget och krossade vad den kom över. Kapten med den del av besättningen, som vid olyckstillfället förgicks, (nämligen styrman, konstapeln, timmermannen och två matroser) var förut, de övriga fyra hade uppklättrat i den ännu stående mesanmasten; kapten hade då yttrat: “nu går jag akterut, för här bliver ingen räddning”, vartill styrman svarat: “nej, gode kapten, gå ej akterut, ty sjön tager bort er.” Det oaktat begav han sig åt det angivna hållet, men kommen midskepps borttogs han av en våg; han fick dock tag i ledstången, vid vilken han fasthöll sig till dess de värsta sjöarna gått över; därpå fortsatte han åter sin gång, men slungades av en ny störtvåg mellan kajutan och brädgången, där han blev liggande genomvåt och sanslös. I detsamma sprang de i masten sittande matroserna ned, slog ett rep om honom samt halade honom upp till mastkorgen, där de återkallade honom till sans och värme genom att de alla fyra på en gång slöt honom i sina armar. Där stod de nu och såg hur den ena efter den andra av de på däcket varande spolades bort av sjön. Konstapeln och timmermannen var de sista offren; först bortspolades de av en våg, därefter slungades de av en annan tillbaka på däck, varvid de i masten sittande hade vidtalat dem; en tredje våg drog dem med sig i djupet. I detta hjärtslitande ögonblick uppstämde de kvarblivande under stormens dån en begravningspsalm, den sista vänskapstjänsten de kunde bevisa sina olycksbröder. Med döden för ögonen satt de nu i masten, vilken svajade som en sprödstång, hela natten ända till gryningen, då de till följd av tidvattnets sänkning vågade sig ned på däck. Med hjälp av kvarliggande tågvirke fastsurrade de nu säkrare deras enda räddningsmedel, masten, i vilken de snart, till följd av tidvattnets stigande, åter måste taga sin tillflykt. Först den 14:de kl. 10 f.m. kunde de räddas genom en av en ångbåt dragen livräddningsbåt, som förde dem iland, där de på det vänligaste blev vårdade i konsulns hem. De hade sålunda i dödsångest tillbringat 15 timmar i mastkorgen. Inom ett par dagar fanns ej något spår av fartyget. Den ene av de matroser som omkom hade gått ut på bogsprötet, vid vilket han fastgjort sig medels ett tåg. Oförmögen att i den svåra sjön hålla sig upprätt, hade han blivit kullkastad, varvid hans huvud hade träffats av något vasst järn, som tillfogat detsamma ett hål; han befanns sedermera om livet hängande framstupa med huvudet och fötterna nedåt.
Så långt Hufvudstadsbladet.

Goodwin Sands är en hungrig sandbank. Mer än 2000 fartyg har förlist här. Sex sjömanssjälar, furu och järnsmide är det åländska bidraget. Åtminstone. Kanske fler åländska fartyg har förlist här. I skrivande stund vet jag inte.

Jenny Lind förliste alltså den 13 december 1872. Hon var på väg till Genua.

Jag låter klippet från Hufvudstadsbladet ligga kvar nedanför ifall någon vill fördjupa sig i svenska från 1873.

Inga kommentarer: