KOMMENTERA! Det går bra att kommentera direkt under inläggen. Lättast är dock att kommentera på facebook. sök "Kapten Haddock" på facebook

lördag, september 14, 2013

Smuggling

Min berättelse i Tidningen Ålands sjöfart, som kom ut i veckan, handlar den här gången om smuggling. Ni som inte har tillgång till tidningen kan läsa berättelsen här.

"Nu sitta tanter i riksda'n och nicka förnumstigt,

Styra och ställa med dårens visdom om deras

Välfärd och ve, de ansvarsfullt fått på sin lott.

Nubben förbjuds och champagnen blir djävulens påfund.

Heliga enfald, finns det för dig ingen gräns?

Undra ej på att till bitter kamp emot kvalen

Mången sig reser och ut i den svepande natten

Med näven hårt knuten kring ratten styr kosan mot söder."

Algoth Niska

Smuggling har i århundraden varit en välsignad källa till goda inkomster för folk som bor längs nationsgränser. Detta gynnsamma tillstånd har uppstått eftersom regeringar alltid har sett till att någon vara är billig eller lätt tillgänglig i ett land och dyr eller svår att få tag på i ett annat.

Över Östersjön har det i alla tider smugglats friskt både på längden och tvären. På den gamla goda tiden (läs: 1920-1970) smugglade man mest sprit. Vad som i våra dagar smugglas över Östersjöns övergödda vågor vågar man inte tänka på.

Sjömän smugglade också. Själv halkade jag in på smugglingens brottsliga bana utan att jag riktigt begrep hur det gick till. Jag var första resans mässkalle och stod och diskade när matrosen före ankomst till Polen kom in i byssan.

– Kalle, tilauslista tehdään, vi ska beställa utförsel, ska du ha nåt?

Antagligen stod jag och såg ut som ett ankarklys så han hjälpte mig med att för min del skriva upp någon butelj vodka och fyra limpor cigaretter på beställningslistan. Eftersom jag var nybörjare kunde jag ju börja lite försiktigt, menade han.

Jag tänkte inte så mycket vidare på saken tills matrosen efter avgång från Polen kom och frågade hur jag ville ha det med det jag beställt.

– Jag kan gömma åt dig, har satans bra gömma, och sälja i Helsinki också om du vill, riskfritt, bra betalt.

Jo, det ville jag nog, och jag glömde igen nästan bort hela ärendet ända tills matrosen i Helsingfors kom och stack åt mig en näve pengar. Massor med pengar! Prasslande sköna sedlar, flera hundra mark.

– Aha, smugglata vodka, hyvä pisnis, kiitos! sa jag.

Min finska var inte så bra på den tiden.

Sedan gick jag hela dagen och kände på de sköna sedlarna i byxfickan varav en del, med hjälp av tjingsarna i Szczecin, skulle svartväxlas till zloty för att spenderas på min nyfunna flickvän där.

Tjingsarna i Polen gillade finska pengar. Finnmarken betingade gott pris och var nästan lika eftertraktad som amerikanska dollars.

Jag hade inte ens sett mina vodkaflaskor och cigarettlimpor som gav en så god förtjänst. Matrosen skötte allt.

– Nästa resa beställer jag mer, funderade jag.

Sjömän som plöjde Östersjön för 50-60 år sedan har många dråpliga smuggelhistorier att berätta.

En åländska skuta, vi kan kalla henne Alma, gick i många år på traden Finland-Tyskland-Holland-Belgien. Under årens lopp arbetade besättningen ombord upp ett bra kontaktnät i Finland. Den sjuttiofemprocentiga spriten som medfördes från kontinenten togs i finska hamnar emot med öppna armar och plånböcker. Uppköparna var pålitliga karlar som hade koll på tullarnas rutiner. Det var en i det närmaste riskfri sysselsättning att göra affärer med sådana partners.

Kocken Lindell och motorman Lundgren , kanhända hette dom i verkligheten något helt annat, seglade flera år på skutan. De två jobbade ihop om smugglingen och tjänade lika mycket, om inte mer, på den som de hade i lön. Lundgren skötte själva gömmandet, vilket gjordes i vattentankar, bilsar och skrymslen i maskinrummet, omöjliga för de okunniga tullarna att hitta.

Alma låg i finsk hamn. Tullklareringen var avklarad utan problem. Rutinmässigt skruvade Lundgren upp manluckan till en tank och plockade ut tolv buteljer sjuttiofemprocentigt. Han kånkade flaskorna upp till hytten, travade upp dem på på kojen och bredde en filt över. Så brukade han alltid göra. Det hade kommit bud från uppköparna att de önskade leverans en viss tid på kvällen.

Efter tre-kaffet rasade Lindell ner för lejdaren och landade i maskinrummet framför Lundgren.

– Satananamma, svarta gänget e på väg ombord. Dom parkera bilen på kajen precis just!

Grabbarna visste att den bittra stund de ofta diskuterat, och var förberedda på, nu hade kommit. De sprang upp till Lundgrens hytt och stoppade tolv flaskor prima sjuttiofemprocentig aqua vitae ut genom ventilen medan de hoppades att tullarna inte skulle höra när flaskorna plaskade i sjön.

Allt gick väl. Svarta gänget genomsökte båten utan att hitta kontraband.

Det var förstås en bitter förlust för de två sjömännen, men det fanns ju mera i Lundgrens gömmor i maskinrummet. Något som också var rutin. Man plockade aldrig fram allt på en gång. Det gällde att ha reserver ifall det sket sig. Och den här gången sket det sig ju, men pojkarna hängde inte länge med huvudet.

– Va fan, you win some, you lose some, menade de världsvana nittonåringarna, varpå Lundgren gled ner i maskinrummet för att ur bilsen plocka fram ett dussin nya flaskor åt köparna som snart väntades komma ombord.

Historien kunde ha varit slut här om det inte varit för den argsinte förmannen från kajbygget tvärs över hamnbassängen som klampade ombord följande resa.

– Saatanan hurrit, mina karlar gick på fyllan en hel vecka efter att ni var här senast. Ni ska ge fan i att flera gånger kasta sprit i sjön så mina gubbar ser det.

Det visade sig att kajbyggets dykare hade bärgat spritflaskorna från hamnbassängens botten så fort Alma lämnat kajen.

När byggbasen gick iland tyngdes emellertid fickorna i hans arbetsoverall ner av två flaskor sjuttiofemprocentigt äppelbrännvin från Holland. Detta hade en lugnande effekt på hans humör. Lindell och Lundgren var inte säkra, men det såg nästan ut som om han tog några danssteg där han klev iväg till sitt kajbygge.

En annan gång hade Lundgren gömt brännvinsflaskor i en tank, antagligen en hydrofortank, som var satt under tryck. Några av kapsylerna pallade inte trycket. Vatten ämnat till toaletternas spolning trängde in i flaskorna. Den gången fick Lindell och Lundgren, för att blidka sina finska affärspartners, betala tillbaka pengarna för varorna de redan hunnit sälja och skänka bort det som återstod av partiet.

Sådant här sysslade många sjömän med men det var ju ändå smuggling i liten skala, mest en spännande lek, ett rackarspel med tullarna. Bonusen var att man kunde leva hamnliv efter principen lätt fånget, lätt förgånget. Man behövde inte festa upp hyran.

Men dom riktiga smugglarna körde med resurser och artilleri av grövre kaliber, som du ska se när du läser vidare.

Sedan föreningen "Kristna kvinnor för måttfullhet" och andra kvinnogrupper i USA börjat ledsna på karlarnas supande och startade en kamp för att förbjuda den förfärliga alkoholen följde Island, Norge, Ryssland och Finland efter. Förbudet mot alkohol infördes i Finland år 1919.

I alla länderna blev förbudet ett hejdundrande fiasko. Det söps som aldrig förr. Spriten var billig och fanns överallt. Alkoholismen snarare ökade än minskade. Smugglarna blev rika. En del av dem blev "folkhjältar" eftersom det allmänt ansågs att spritsmuggling inte var något "riktigt" brott. Ett bra exempel på detta är vår egen smugglarkung Algoth Niska. Han blev legendarisk. Han romantiseras ännu idag i litteratur och teater.

I Amerika byggde Al Capone upp ett helt imperium på vinsterna från illegal alkohol. Det gick inte att få folk att sluta supa. I USA blev förbudet bara tretton år gammalt och i Finland likaså. Finland upphävde det korkade förbudet 1932.

Alkoholförbudet i Finland ledde till att stora fartyg under utländsk flagg, och med internationella besättningar, började lägga sig utanför territorialvattengränsen varifrån man sålde 96-procentig sprit till lokala smugglare i mindre båtar. Den nordgående spritfloden var enorm. År 1929 beslagtog den finländska tullen 960.000 liter, och det beräknades ändå utgöra bara 10 - 20 procent av den totala införseln. Vinstmarginalerna var höga. Till spritskutorna på internationellt vatten betalade man 6-7 mark för litern medan priset inne i städerna kunde vara så högt som 100 mark för samma liter. Sådana vinster lockade många bland kust- och skärgårdsbefolkningen att bli smugglare. Det var ganska riskfritt också. Tullen hade varken lämpliga båtar eller utbildad personal till att ägna sig åt jakt på smugglare ute till havs.

Fallet med spritbåten Hassan Bir visar hur svårt det var att sätta dit de stora hajarna.

Hassan Bir var en före detta tysk motortorpedbåt, 30 meter lång och bestyckad med två motorer med en sammanlagd effekt på 500 hp. En hyfsat snabbgående båt således. Den 15 maj 1928 prejades hon av tullkryssaren Aura 11 sjömil sydost om Kökarsören. Ombord hittade tullarna 23.500 liter sprit samt vin och konjak till ett värde av 605.000 mark. Jämför detta med båtens värde som var 300.000 mark. Befälhavaren på Hassan Bir hette Heinrich Jahn. Bsättningen på sju man var av tysk, finsk och estnisk nationalitet. Hassan Bir eskorterades till Mariehamn. Under färden sydde besättningen skyndsamt en turkisk flagga, vilken de hissade och deklarerade att Hassan Bir var registrerad i Turkiet.

Den 21 maj inlämnade kapten Jahn en sjöförklaring till rådsturätten där han hävdade att Hassan Bir hörde hemma i Turkiet. Man hade den 8 maj avseglat från Danzig destinerade till Kronstadt. Lasten bestod av 20.000 liter sprit. På grund av storm gick man dock via Bogskär till grekiska fartyget Volos som låg 12 sjömil söder om Kökarsören. Från Volos lastade man ytterligare 4.000 liter sprit sam konjak och vin. Den 15 maj hade Jahn fått order om att återvända till Danzig, men hunnit gå bara två sjömil innan han medelst två varningsskott prejades från tullkryssaren Aura. Sedan hade han under vapenhot tvingats föra sitt fartyg till Mariehamn. Den förorättade kaptenen menade att detta var att likställas med "kapning" då hans fartyg befunnit sig på internationellt vatten och Turkiet inte hade anslutit sig till Helsingforskonventionen som tillät den finska tullen att preja fartyg innanför 12-milsgränsen.

Målet var uppe i rätten flera gånger. Tullverket kunde visa att Hassan Bir ägdes av en Franz Jäger i Danzig, och att båten chartrats för sprittransporter till finska kusten. I augusti föll domen. Åtalet förkastades och beslaget av fartyg och last upphävdes. Tullverket förde målet till hovrätten i Åbo. Resultatet blev detsamma.

Hassan Bir hade legat i Degerby sedan maj. Nu fick tullarna bära ombord spriten de tagit i beslag och vinka farväl åt en fågelfri kapten Jahn med besättning.

Man kan gissa att tullarna fann bördan tung.

Det var inte färdigt med detta, heller. Ägaren i Danzig krävde ersättning för skador på fartyget, värdeminskning av lasten, läckage, advokatkostnader, löner och försäkringar. En stämning med höga ersättningskrav riktades mot tullstyrelsens generaldirektör samt dess advokatfiskal och Auras befälhavare. Efter ett flertal omgångar i både rådsturätten och hovrätten friades de tre tjänstemännen i ersättningsfrågan, men dömdes att betala sina egna rättegångskostnader.

Under 1920-talet växte smugglingen för varje år och blev allt våldsammare. Skottlossning, dödsfall och även mord förekom.

I december 1926 genomförde tre bevakningsbåtar en razzia på Åva i Brändö och 6.000 liter sprit påträffades i byn. Båtarna blev beskjutna från land varvid tullvakten Nikolaj Jansson blev alvarligt sårad och måste transporteras till Åbo för vård. Nu gjordes ännu en undersökning på Åva. 20.000 liter hittades samt ytterligare 800 liter i en grannby. Några dagar senare avled Nikolaj Jansson på sjukhuset i Åbo, bara 25 år gammal. Mannen som dödade Jansson var en lokal smugglare. Han dömdes till åtta års tukthus för brottet.

Smugglarna sköt ihjäl varandra också. I juli 1927 satt tyske befälhavaren Hans Shütz och hans finske besättningsman Severin Salminen ombord på spritskutan Ingeborg och räknade skeppskassan, eller bytet snarare, som var på 200.000 mark. Fartyget hade nyligen avyttrat det mesta av sin last bestående av 25.000 liter sprit, och låg till ankars norr om Kumlinge. När kassan var räknad sköt Salminen kapten Shütz i huvudet, tog pengarna samt några skjutvapen och rodde iland. Salminen arresterades senare i närheten av Björneborg och ställdes inför domstol.

Vid rånmordet hade Ingeborg ungefär 2.000 liter sprit kvar ombord men den nu herrelösa skutan plundrades av lokala förmågor så när myndigheterna tog hand om fartyget fanns bara 180 liter kvar.

År 1931 hade opinionen mot den dåraktiga förbudslagen vuxit sig stark. Riksdagen beslöt att en rådgivande folkomröstning skulle hållas. Utgången blev en hejdundrande seger för alternativet att slopa lagen. På Åland ställde sig hela 98,1 procent av folket bakom den lösningen. Valresultatet ledde till att förbudslagen undanröjdes. En ny lag skrevs där Alkoholiliike Oy, alkoholbolaget Ab, fick ensamrätt att importera, framställa och sälja alkohol. De första Alkobutikerna öppnades den 5 april 1932, varav en i Mariehamn.

Fakta till avsnitten om Hassan Bir, dödsskjutningen på Åva och mordet ombord på Ingeborg har jag hämtat ur Kenneth Gustavssons utmärkta historik om den åländska sjöbevakningens drygt åttioåriga historia. Boken heter "80 år på havet - Sjöbevakningen på Åland 1930 - 2010".

 

Inga kommentarer: