KOMMENTERA! Det går bra att kommentera direkt under inläggen. Lättast är dock att kommentera på facebook. sök "Kapten Haddock" på facebook

fredag, december 25, 2015

Immunförsvaret som sviktade

Häj, juldagen 2015, dags att väcka liv i bloggen. Nu har vi hämtat oss efter dramatiken runt FN-dagen. Följande hände:

(Bilden ovan är vilseledande. Det finns sannerligen inga palmer eller några som helst exotiska träd runt mej i skrivande stund, utom ett präktigt, femton år gammalt, apelsinträd, som jag själv odlat upp av frö från köpeapelsin). Fotot är taget i Las Palmas förra året och visar hur det kunde vara, inte hur det är, fast jag ser nästan likadan ut idag som då.

Mitt apelsinträd

Nåväl. Några dagar före FN-dagen (min födelsedag), fick jag feber från helvetet som gick i vågor från normal till 39 grader. En morgon klockan fyra väckte jag hustrun och begärde hjälp. Jag hade en grävmaskn i sludgetanken och behövde kasta upp. När jag försökte resa mej fick jag omedelbart babords slagsida och kapsejsade på durken. Febern var då 40 grader. Frun ringde efter ambulans, vilket jag blev arg över. När jag kastat upp och slukat en Panadol kändes det bättre och febern gck ner. Med darrande händer tog jag telefonen och avstyrde ambulansen. Klockan nio på kvällen var febern igen så hög att Birgitta beslöt att köra mig till akuten.

Jag stapplade fram till damen i anmälningsluckan.

– Hej, klockan fyra i morse ringde frun efter ambulans åt mej, å nu e jag här.

– Ojdå, det tog länge, var har du varit?

– Hemma på soffan och käkat Panadol. Just nu har jag en inombordstemperatur på trettionio grader.

Snabbt som ögat kallade receptionisten på en sköterska varpå jag lotsades in på ett undersökningsrum där en ung kvinnlig doktor tog hand om mig. När vi lämnade receptionen ropade receptionisten efter oss:

– Jag ska undersöka varför ambulansen tog så lång tid.

– Skit samma, jag bara skojade, alarmcentralen har skött sig till full belåtenhet.

En vecka låg jag på sjukhuset, fick antibiotika intravenöst och ytterligare en antibiotikakur i form av piller innan smådjävlarna i blodomloppet var utrotade.

Vad det var för fel på mig vet ingen. Medicinmännen/kvinnorna säger: "Du var allvarligt sjuk av en kraftig infektion, vi vet inte med säkerhet vad det var".

Själv misstänker jag ett immunförsvar som inte har åldern på sin sida, viktiga experiment i snickarboa som haft den följd att jag hoppat över måltider, bland annat. Nå, när allt är som jävligast får man resonera:: "Nu kan det bara bli roligare".

Och dit har jag nu kommit. BMI är på 24,6, humöret på topp och experimenten i verkstan går framåt ...

Och nu blir det reklampaus:

Jag har fått mobiltelefonskal på hjärnan (är det en följdsjukdom?). Har tllbringat timmar i verkstan, och i soffan med nosen i ajpaden, och nu har jag lärt mej trycka svart på trä. Jag har träskal till min iPhone 5 för varje dag i månaden. Försökte sälja på Lillajulmarknaden (utan tryck) men det gick inget vidare.

"Oj, va fiina dom e", sa många, framförallt tjejer, medan de med giriga fingrar vred och vände, klappade och krusade, ja, nästan pussade på mina välpolerade trätelefonskal.

— Köp ett då, för helvete! Sa jag inte en enda gång.

Jag sålde inte ett enda.

var priset för högt? Nä, 10 € till 25 € kan inte anses vara högt pris för ett handarbetat mobilskal av vilket det finns bara ett i hela världen.

Däremot gick mina vedbärare, trä-äggkoppar, rådjur och löjliga små segelbåtar ganska bra åt.

Som den envisa idiot jag är får jag vänta och se. Ännu har jag inte gett upp. Kanske ska jag fixa skal till fler märken än iPhone. Det var faktiskt en gullig tjej på julmarknaden som seriöst ville ha ett skal men hon hade fel telefon, eller jag hade fel skal, om man säger.

Nu fick jag tamejtusan en ny idé: Som jag inte tänker avslöja här, hehe.

Välkomna tillbaka till progammet.

Jag tomtade igår för några barn och vuxna. Barnen, de som kunde prata, utgjorde en liten flock på fyra. Där fanns också en liten flicka som upplevde sin första jul. Hon förstod nog inte mycket för hon kvittrade som en fågel mest hela tiden.På frågan om de varit snälla och hade bra betyg i skolan, svarade en liten parvel bekymrat:

– Jo, Jag har nog varit snäll, men jag har inga bra betyg.

Här tog mamman ordet: — Nå, Levi, du har ju inte börjat skolan än, du får nog bra betyg du med, ska du se.

Pojken sken upp ikapp med fullmånen utanför: – Får jag?

— Men jag har bra betyg, ropade ett äldre syskon — eller hur, mamma?

— Jo du har varit så duktig, sa mamman åt mitt håll.

— Och jag med hade bra betyg, kungjorde ett annat syskon.

— Jojo, du är så duktig.

Slut tomtat och tillbaka till sjukvården:

Kvaliteten på vården på vårt sjukhus kan jag inte uttala mig om för jag har ingenting att jämföra med utom ett risigt ställe i Coquimbo i Chile som drevs av en alkoholiserad doktor från Danmark. Gulgröna ödlor sprang kors och tvärs på väggarna. Ilskna moskiter ven in och ut genom en fönsteröppning som saknade fönster. Där låg jag en dryg vecka och behandlades för klämskador efter att jag hamnat under en lastlucka. Behandlingen bestod mest av att ta en Pisco Sour tillsammans med doktorn. Han blandade drinkarna själv. Den gode doktorn gillade att ta en drink med en patient som talade svenska. Doktorn var närmare 70, själv var jag 18, men vi kom bra överens. Pisco Sour (Googla) har en förmåga att förbrödra.

Sjukhuset i Coquimbo är det enda jag legat på utom vårt eget ÅCS

Jag klädde på mig inför färden till akuten och räknade med att jag kanske inte skulle komma hem igen. "Vafan, man får njuta av livet så länge man har det", tänkte jag och stoppade en ask cigarrer och en tändare i fickan.

Väl etablerad i mitt rum på sjukhuset började jag, stödd på en rullator, vandra omkring för att hitta ett bra ställe att röka på. Jag visste att sjukhuset är rökfritt och att rökning är tillåten endast i en grisig glasbur 60 meter från sjukhusets ingång. Jag vandrade omkring och siddupåfan, på balkongen utanför samlingsrummet hittade jag en av sjukhusets pisspottor med ett tjockt lager cigarettfimpar på botten. Belåten rökte jag en cigarr där. Det blev flera den dagen och följande.

Översköterskan själv serverade eftermiddagskaffet en dag.

– Går du ut på balkongen och röker? frågade hon strängt

– Jo

– Ajabaja, hela sjukhuset är rökfritt, man få röka bara på därtill avsedd plats utanför huvudingången, men det visste du väl inte?

— Jo, jag visste nog det, men pisspottan då? Det står en pisspotta halvfull med fimpar på balkongen. Jag har sannerligen inte producerat en enda cigarettfimp, jag har rökt några oskyldiga cigarrer, bara.

– Jo, pottan är till för sådana som är så dåliga att dom inte orkar gå ner på gatan för att röka.

– Då anhåller jag om att med omedelbar verkan bli utnämnd till en patient som är så dålig att han inte orkar gå ner på gatan och röka. Du är välkommen att göra det här och nu.

– Nej, sluta röka på balkongen. Tur för dej att du inte visste att HELA sjukhuset är rökfritt.

I sängen bredvid mig låg en välkänd herreman, 80 ++, från Sund. Han var ihopkopplad med sjukhuskomplexet via en mängd kablar och slangar. Sent på eftermiddagen, samma dag som jag åkte fast för olovlig rökning reste sig Sundsbon upp ur sängen och började riva av sig kablaget. Larmet tjöt i korridoren och, troligen, i sköterskornas rum. Plötsligt var vårt rum fyllt av vitklädda, upprört kacklande kvinnor som bröt ner Sundskarlen i sängen och på nytt kopplade honom till sjukhuset med en myckenhet slangar och kablar.

– Vad håller du på med? Du måste stanna här minst en vecka till!,sa kvinnorna.

Mannen röt:– JAG SKA PÅ ÄLGJAKT I MORRON BITTI! Med stora bokstäver, för han hade stängt av hörapparaten..

– Håhåjaja, sa översköterskan och gav mej en menande blick.

När vi blivit ensamma sa Sundskarlen: DOM E PÅ ALERTEN.

– Viliga kvinnor, dom gör ett bra jobb.

Samma kväll fick jag åka hem på tre timmars permission.

Och apropå kvinnor:

På slutsträckan av mitt livsmaraton finner jag det rent förunderligt hur jag har turen att vara omgiven av minst ett halvt dussin fantastiska kvinnor. Dom jag närmast tänker på heter Birgitta (min hustru), Ann och Siv, (mina fina bonusdöttrar) samt Evelyn, Rafaela och Rebecka.

Så här ser Coquimbo ut idag.

Som sagt, den åländska vårdens kvalitet vet jag ingenting om, eller, dom har ju räddat livet på mej, så kvaliteten verkar ju vara god även om strömmen av läkare som under korta anställningar genomfar vårt sjukhus liknar en strid vårbäck.

Och vad gäller atmosfären och sjuksköterskornas kompetens så är jag överygad om att vårt sjukhus är bland de bästa i Skandinavien. Jag tror att de enda änglar som finns i universum jobbar på ÅCS.

TACK till sommargrannen Hans. Denna bok är uppskattad, må du tro. Bamsan hälsar tebaks genom att rekommendera filmen som döljer sig bakom nedanfinnandes länk:

http://youtu.be/ZNfGVE-_rms

 

2 kommentarer:

Pettas sa...

Jag har tänkt på dig och funderat...undrat hur du mår osv. men nu vet jag att du är still going strong. Grattis och god fortsättning!

Kapten Haddock sa...

Tack Karin, må ni ha ett framgångsrikt och Gott Nytt År på Pettas.